Jag är inte numer så aktiv här.. Det händer så mycket emellan gångerna så hinner inte med allt..
Jag vet att när jag får skriva av mig så bearbetar jag mycket på det sättet.. Men jag ger mig aldrig tid till det.. Jag är väldigt duktig på att hålla saker inom mig, visst är jag en väldigt öppen person, ibland kanske för öppen för min egna moraliska och privata del men det känns som att numer kvittar det hur privat jag bjuder mig själv på vara för folk vet ju tydligen mer än vad jag själv vet så därför har jag slutat bry mnig så mycket. Jag vet att detta inlägg kommer innehålla mycket privata saker vilket jag kanske får ångra sen och tycka att det där kanske var för åersonligt att skriva men jag är i desperat försök att gära mig av med så mycket negativa tankar som möjligt då jag bär på så sjukt mycket..

Men vart börjar jag..?
Att försöka beskriva med ord vilken tomhet, vilken ilska, hur besviken och förråd jag känner mig?
Hur i helvete du kunde göra som du gjorde vid just denna tid?
Jag kommer aldrig förlåta dig för det,
Hur i helvete du kan välja sånt där skit istället för att bry dig om det som ska vara så viktigt för dig i ditt liv?
Är man inte mer värd en så,
Att få skämmas ögonen ur sig på Statoil, en sån öppen plats, när man själv är nykter,
Sen anklaga mig att ringt polisen när du bad om det själv, om man får för sig att renovera tak och dörr utanför när jag och AnnSophie är på toaletten så är det såklart personalen på Statoils uppgift att ringa, när det sker under deras arbetstid. Att du ser till att ställa till så nära som du lovat följa mig.
Du lovade att du skulle vara där när jag vaknade, oavsett hur du stod inför detta val jag gjort, och jag förstår dig att du inte alls ville det beslutet jag tog men just denna lördag, så visade du även att jag aldrig vart säkrare på mitt beslut. Och det är till stor del ditt fel, du kan aldrig anklaga mig för det, för allt du gjort mig, Ska jag aldrig behöva skämmas för, trots att jag gör det på något konstigt sätt.

Men för detta, att jag får gå igenom detta själv, när du lovade att du skulle stå vid min sida trots allt, att du tycker den där skiten är viktigare så du ställer till det såhär. Kommer jag aldrig förlåta dig för.


Nu kanske det framstår som att jag är otacksam för att Chris och Maria följde med, vilket jag absolut inte är, jag har ju redan förklarat det där för er varför just punkten att inte han var med gör ont, men ni mina änglar kommer jag stå i dyr skuld att ni följde med, då det är en av de värsta upplevelserna jag varit med om och sjukhus-personalen gjorde det knappast bättre så är jag er evigt tacksam, att ni stod ut med mig.. med allt mitt tjat och gnäll och gråt inför och efter ingreppet..

Det händer så mycket jag hinner inte bearbeta allt... Jag har inte ens hunnit bearbeta alla saker som hänt sen januari knappt så lägger det på saker hela tiden bara.. Jag gör mig av med något och dessa känslor hur det kunnat bli får jag leva med för alltid och andra skaffar.. Alltså,misstolka mig inte. Jag missunnar ingen denna lycka som detta ska ge, men jag är bara så trött på att jag ska få nya saker att bearbeta innan jag ens tagit itu med 1 sak, jag hinner inte med något innan något nytt kommer.. Och jag vet tamefanimej inte hur jag ska hantera allt.. Jag kan ´verkligen inte beskriva hur allt känns.. Jag har tjatat många gånger om att jag bara vill bort.. Men nu, mer än någonsin.. Men det värsta är att jag kan inte ta mig någonstanns för att undkomma allt.. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt..

Jag har sjukt mycket hormoner i kroppen.. Still.. Nyss ringde jag och grät till Emilie för ewn skit grej.. Men det känns verkligen som att inget kan gå min väg.. inte ens små simpla saker.. jag fick reda på att pappas växellåda gått sönder och imorn skulle vi åkt till uppsala för att hämta mitt vardagsrumsbord, och det är för stort för min baklucka, så en kombi-bil behövs.. Jag är desperat.. Jag ringer till Emilie och tjuter, Ja tjuter..! Samtidigt som jag skrattar ligger jag upp och ned i sofffan, benen upp längs väggen huvudet hänger ner mot golvet så tårarna rinner på golvet, Emilie ksrattar och kallar mig för hormon-bomb om jag inte minns fel.. Vilket jag också är.. Jag skäms för att en sån liten sak kunde utlösa sånt men det känns som att det tar aldrig slut..
Alla problem är bara som one never ending story..




Jag skriver inte alla händelser, jag försöker fokusera på ta mig igenom detta nu.. men till råga på att så fredag-morgon, 1 dag efter sjukhuset, så ligger jag i soffan hos maria, kunde inte sova på natten så jag la mig där istället ihopp om att somna, så låg och jag räknade lite på miniräknaren hur många vändor till norge osv för att unna köpa ny bil osv alllt som har med ekonomi att göra så ringer det +47 nr och jag tänkte fetglöm! Jag svarar inte längre på nr jag inte känner igen efter samtal från Presidenter,poliser osv massa skumt folk som inte ens ska ringa mig men efter några sek så kom jag på att det där är ju norgenr! så när jag svarade så fick jag jobb-erbjudande 6 veckor framåt om jag kunde komma så fiort som möjligt..
Är inte det typiskt..!? Jag sa som det var och att jag var sjukskriven minst 1 vecka men att jag skulle återkomma till henne så fort jag visste mer.. Jag hade behövt den flykten.. & veckor bort.. men ändå när jag vet hur instabil fröken JOhansson lilla psyke är nu så litar jag inte alls på mig själv att vara ensam 6 veckor heller..

Nu menar inte jag att jag är något självmordsoffer som jag fått påpekat så många gånger, till och med att man vatr hängande på en kniv för att personen i sig tyckte att man kunde hjälpa till på det viset, fick jag som förklaring iaf, det var mitt geet fel och jag bad ju om det så det var ju bara till som hjälpt. Helt sjukt ologiskt men iaf så klart jag skriver personliga och privata saker här, som jag påpekade tidigare också att jag säkerligen kommer ångra vid något tillfället då det kan bli alltför mycket, men detta är mitt sätt, skriva ner, minnas känslo-tillståndet jag var vid dessa tillfällen för att sedan kunna se hur långt jag kommit på vägen att berabeta dom, lr om jag står på samma punkt och trampar. Så jag hymlar inte med att jag inte mår på topp, och jag är inte självmordsbenägen bara för att man inte litar på sitt egna svaga psyke att åka iväg första gången på ett Norge jobb helt ensam i 6 veckor... Inte just i denna tid.. Men jags ka ringa henne så fort jag är bättre.. För bort behöver jag komma.. Över jul och nyår ska jag bort, då vill jag inte vara hemma.. Inga fler minnen att tampas med..!

Nu ringde mamma och sa att hon och pappa hyrt en bil på ok tror jag det var för att vi ska kunna åka imorn.. Så då grät jag över det.. För att dom är så sjuklt snällt och ställer upp och försöker hjälpa mig så mycket dom kan fast inte deras enomi är den bästa nu heller, jag har fått för mig iaf att behöva hyra en sån där stor bil därifrån ska iaf kosta några hundralappar.. Usch vad hemsk jag känner mig.. 

Om jag kunde ge er världen, lr något annat som var sjukt värdefullt till er mina vänner så skulle jag gjort det, jag skulle lätt sälja min själ till er, fast den är ju dock väldigt olycksdrabbad som ni vet men jag vet inte hur jag ska bevisa för er hur mycket ni betyder för mig, jag är väldigt dålig på att visa sånt, opch väldigt dålig på att prata om saker.. Jag skriver helllre.. 

Jag gillar heller inte att skriva namn på människor som betyder mycket, inte i detta sammanhang då det är så många som ska ha ett plus för att dom funnits där,

Men just Frida och Annsophie och Maria, som gjorde min kväll rolig och fick mig att tänka på annat trots det som hände, Och Maria och <chris för att dom följde under torsdagen ni är urgulliga. Jag vet att fler har erbjudit sig att följa med men ej kunnat pga jobb lr annat men jag hade ju ändå inte kunnat valsa in med ne hel hop av folk så jag är er tacksam ändå:)


NU kommer jag börja gråta snart igen.. jag hittar inte laddaren till kamrean.. utan den kan jag ej lägga in bilderna på datan heller från helens bröllop osv... Suck.. Det krävs så lite..

I keep loosing my faith

I keep trying again

I keep taking the blame

I can’t give it away

You might not know what I mean



Du, du har ingen aning om hur fan det känns att gå igenom detta själv, och du tar så jävla enkelt på saker, skyller oftast allt på mig och på något jävla sett får alltid mig att framstå som värsta ärkehäxan, men nu fick öven andra se ditt beteende. Du måste lära dig att kunna ta ansvar och stå för sakerna du ställer till med. inte skylla över det på andra.
Obeskrivligt hur sårande just detta är, mycket dumt har du gjort men detta tar priset.


It's like a whirlwind inside of my head
It's like I can't stop what I'm hearing within
It's like the face inside is right beneath my skin


NU ska jag packa iordnind mitt.. åka och lämna paket till maria..

Bye for now.. Långt, helt osammanhängande och patetiskt, det var väl inget ovanligt för att vara ett inlägg från mig?:)






'Cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
'Cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away

You've gone away
You don't feel me here anymore







 I never really wanted you to see
The screwed up side of me that I keep
Locked inside of me so deep
It always seems to get to me